Saknad



Trodde inte man kunde sakna någon såhär mycket. Jennie har varit borta i en månad imorgon och jag trodde det skulle bli lättare med tiden. Att det skulle sluta kännas och gör ont och rivas i bröstet, att jag skulle vänja mig vid att ha henne på andra sidan Atlanten. Men jag har inte gjort det. Jag grät en vecka i sträck när hon åkte. Jag hade en veckas semester kvar när hon åkte och jag spenderade hela den veckan genom att gråta minst en gång per dag. Och igårkväll snackade vi på FaceTime för första gången sen hon åkte och så snackade vi imorse med och jag har ungefär varit ledsen och låg hela dagen. Hur fan klarar folk distans? Jag vill egentligen inte prata med henne så mycket alls för att när jag gör det känner jag mig så egoistisk som bara vill ha hem henne så fort hon säger att hon saknar mig. Men hörs vi inte blir jag också så ledsen. Hur gör man sånt här? Hur överlever man? Jag vet att det låter som att hela min värld har rasat samman men det har den självklart inte. Det är bara det att vad jag än gör, så fattas hon vid min sida. Går ju inte att ändra på det. Jag vet att det samtidigt kan låta som att jag inte unnar henne detta men det gör jag ju. Att vara i USA och leva collage livet. Det är bara så oerhört tufft att jag vara utan människan som jag spenderat all min lediga och olediga tid med sen typ oktober. Kommer inte kunna avsluta denna texten på något bra sätt alls, funkar inte. Så jag sätter en fin liten punkt här och hoppas för min egen skull att man på något mirakulöst vis ändå vänjer sig. Det kanske bara tar lite längre tid än en månad.
0 kommentarer